Veckans profil: ”En annan verklighet nu”

Han gjorde Brommapojkarnas första, historiska mål i Allsvenskan och har gjort fler säsonger i Superettan än de flesta. Men Frej-mittfältaren Joakim Runnemo har ändå svårt att välja ut karriärens höjdpunkt:
– På den nivån där jag har legat och skvalpat så har jag inte gjort något sånt avtryck att jag tänker i de banorna, säger han i intervjuserien Veckans profil.

I en intervju i slutet av förra säsongen sa du att ni hade ”högre förhoppningar” på er själva. Varför gick det inte så bra som du eller ni hade trott?
– Ja, det är svårt att peka på en sak. Det är sällan så enkelt. Det var väl lite olika saker som inte funkade: dels höll de individuella spelarprestationerna inte riktigt måttet och kanske var det en mental reaktion på när resultaten gick emot i början. Vi hade svårt att hantera den press som skapades och de grusade förhoppningarna.

Samtidigt måste säsongen ha slutat i en positiv känsla när ni lyckades besegra Akropolis i det dramatiska kvalspelet? Eller hur kände du efter det?
– Det var mest en pusta ut-känsla. När man kvalar för att hålla sig kvar så blir det kanske inte den här euforiska glädjen, utan det känns mest skönt att vi grejade det och knöt ihop det till slut. Det var lättnad.

Din lagkamrat Martin Falkeborn sa att det samtidigt kan ha räddat föreningen att ni klarade er kvar. Kände du likadant?
– Haha, det var väl lite ekonomiska bekymmer under den tiden och det var väl det han refererade till, men jag är för dåligt insatt för att veta hur det hade sett ut om vi åkt ur. Det hade säkert löst sig på något sätt, men då var det också en annan verklighet än det är nu.

Apropå ekonomi så borde väl du vara ganska bra på det med tanke på dina studier?
– Jo, jag tar ut min master här till sommaren om allt går som det ska. Jag läser Business Management på Handelshögskolan i Stockholm.

Har du någon målbild för vad studierna ska leda till?
– Nej, jag har inte någon färdigbakad plan för framtiden, men jag skapar mig lite fler möjligheter via den här utbildningen. Sedan får vi se vad det landar i. Jag tar ett år i taget.

Fotbollen kommer fortfarande först?
– Ja, jag är fullt engagerad i fotbollen. Det är inga problem med den motivationen.

Laget kanske inte presterade lika bra som ni hade hoppats ifjol, men hur tycker du att det gick för dig?
– Lite upp och ner där också. Jag är ju lite beroende av att man har ett fungerande spel och av min fysik och uthållighet. Jag var skadad lite så det påverkades såklart. Men det känns i alla fall bra nu. Jag är ganska hoppfull inför säsongen om jag kan behålla den här fysiken och om vi får ihop ett lite mer bollhållande spel.
– Vi har många smarta och duktiga offensiva spelare och det borde passa mig rätt bra, för jag är inte typen som tar bollen och dribblar tre man. Jag är beroende av att hitta folk runtomkring mig.

Jag räknade det till att detta är din tionde säsong totalt i Superettan.
– Det stämmer nog.

Du borde med andra ord känna till serien rätt så bra?
– Ja, det tycker jag. Men ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte vet. Det är svårt att sia om serien så här på förhand, det är det nästan alltid.

Med tanke på dina många år på den här nivån: ser du dig som en Superettanspelare?
– Haha, det är klart att man alltid har velat komma uppåt och under åren jag gjort i Allsvenskan så tycker jag att jag har klarat mig hyfsat. Och jag är nog en bättre spelare nu, men det är svårare att ta sig till Allsvenskan än att hålla sig kvar där. Jag har inte varit tillräckligt bra för att ta mig tillbaka dit och inte spelat i tillräckligt bra lag för att gå upp heller.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

När vi pratade före intervjun sa du: ”Så jävla intressant är jag inte”. Känner du dig som en lite ”osexig” fotbollsspelare?
– Nä, men det är klart att det är mycket fokus på fotboll och ett stort medieintresse. Jag spelar ju inte på någon internationell toppnivå och då måste man ändå vara ödmjuk och kunna garva åt det.

När man försöker överblicka din karriär så är det en flytt som sticker ut, nämligen den till Ljungskile 2011. Vad gjorde att du ville flytta till Bohuslän?
– Jag bodde faktiskt i Göteborg, vi var ett gäng som tog minibussen till träningarna därifrån. När vi åkte ur Allsvenskan med BP 2010 gick mitt kontrakt ut och jag fick inte förlängt. Vi var ett ett gäng som klubben valde att göra sig av med, det var ju en ekonomisk situation också. Sedan var jag skadad under det transferfönstret så det var lite stökigt. Men till slut hamnade jag i Ljungskile och jag trivdes jättebra där och i Göteborg. Jag har många goda minnen därifrån.

Har du några särskilda minnen att bjuda på?
– Nja, det är väl mycket från hur det var runtomkring. Vi åkte i en halvskröplig, tjugo år gammal minibuss till träningarna och det var spännande varje gång att se om vi skulle komma upp för de kurviga backarna till Skarsjövallen. Det var överlag en härlig tid med bra sammanhållning, även om det var ganska stor omsättning på spelare.

Hur påverkades du som spelare av att lämna tryggheten i Stockholm?
– Det var en liten omställning, dels för att det också var en annan typ av klubb med en annan historia. Det funkade på ett annorlunda sätt jämfört med i BP, som är en stor klubb om man ser rent organisationsmässigt. Ljungskile drevs mer av eldsjälar och det funkade kanske inte alltid så som jag var van vid. Det tog ett tag innan jag lärde mig att fokusera på rätt saker.

Att du återvände till Stockholm – berodde det på hemlängtan?
– Nä, jag trivdes jättebra i Göteborg och det var en jätterolig tid. Jag är glad att jag har gjort det. Sedan dök det upp ett bra erbjudande från Sirius och det passade bra i och med att jag började plugga i Stockholm. Sedan har jag ju haft plugget och flickvännen där, vilket gör att det är ett lite större projekt om man ska flytta, även om det är fullt möjligt.

Divisionsmässigt var flytten till Sirius ändå ett steg nedåt…
– Ja, men det fanns olika förklaringar till det. Det handlar ju om hur het man är på marknaden – det hade kanske varit annorlunda om jag fått bra erbjudanden från Superettan och Allsvenskan. Sedan visade vi ju vilket bra lag vi hade det året i division 1, och även i Superettan året efter. Jag visste när jag skrev på att det fanns väldigt många duktiga spelare i laget.

Ja, ni gick ju också en väldigt lång tid utan att förlora?
– Ja, jag kan inte i huvudet hur många matcher det var, men vi var ju nästan ett Superettanlag den säsongen när vi låg i division 1.

33 matcher var det. Det måste ha varit kul att spela i Sirius på den tiden?
– Absolut. Det var roligt att vara i en klubb som var på väg uppåt, både sportsligt och vid sidan om.

Hur resonerade du när du gick till Frej 2015?
– Det gick inte speciellt bra den hösten i Sirius, och när jag väl spelade var jag halvskadad. Jag gjorde ju en operation, men jag kom inte tillbaka till den nivå som jag ville. Jag tänker inte låtsas att det var något annat som hände än att jag helt enkelt hamnade på den nivå där jag hörde hemma, eftersom jag ville vara i Stockholm också. Sedan har jag ju haft några år i Frej som har varit väldigt kul och som gett mig möjligheten att kombinera fotbollsspelandet med studierna.

När du ser tillbaka på din karriär hittills – är det premiärmålet mot Djurgården 2007, som också var BP:s första någonsin i Allsvenskan, som är det största du varit med om?
– Haha, oj, jag har inte tänkt i de banorna. Det har jag ingen aning om.

Inte ens om du får fem sekunders betänketid?
– På den nivån där jag har legat och skvalpat så har jag inte gjort något sånt avtryck att jag tänker i de banorna, att jag skulle ha gjort något stort. Jag har knegat på helt enkelt.

Det måste ändå vara synd att du inte får möta Djurgården oftare? Du verkar ju trivas mot dem…
– Haha, ja, jag missade ju matchen i cupen också. Jag tycker väl annars att jag brukar kunna prestera mot bra lag och sådär, även om det naturligtvis handlar väldigt mycket om slumpen också.

Om vi återgår till Frej och den här säsongen: vad tyckte du om er 2-2-premiär mot Norrby?
– Det var väl en typisk premiär: väldigt blåsigt och två lag som spelade ganska rak fotboll. Det blev lite slumpmässigt. Vi är väl inte helt framme i hur IK Frej 2018 ska spela fotboll, men bitarna faller förhoppningsvis på plats snart.

Efter fjolårets lite kaotiska säsong, har ni vågat sätta någon målsättning i år?
– Nej, vi har ingen tydlig målsättning, och med tanke på att det är mycket nytt och att många spelare kom in sent så är det kanske klokt. Men det finns en potential i truppen, och den ska vi få ut också. Det är det tränarna jobbar på nu.

Vad blir viktigt om ni ska få en bättre säsong än ifjol?
– Det är lätt att säga i början av april, men jag tror att vi har goda förutsättningar att få en bättre säsong. Vi har absolut inte mindre kapacitet än de flesta lagen i serien och därför handlar det om att hitta rätt och tro på det man gör och då som sagt få ut den potential som finns i truppen. Sedan gäller det ju att kunna tackla eventuella motgångar. Det lyckades vi kanske inte så bra med förra året.

Och jag antar att du vill ta dig in i startelvan så snart som möjligt?
– Så är det. Försäsongen har varit lite speciell och kantad av skador, men målet är att ta mig in dit och fortsätta bli bättre, säsong för säsong. Jag tycker ju fortfarande att jag utvecklas.

[faktaboks id=”1″/]