Veckans profil: ”Är en rätt känslig person”

Falkenberg har fått en drömstart i Superettan och Erik Pärsson har levererat direkt från sin anfallsposition.
– Men vi har mer att hämta, det tycker jag ändå är positivt, säger han i intervjuserien Veckans profil.

Mellan 2014 och 2017 tillhörde du fem olika klubbar. ”Omväxling förnöjer”, eller vad är det man brukar säga?
– Alltså, 2014 tillhörde jag två lag, men då hade jag det tufft och fick inte spela så mycket i Lund. Det var sista året jag var utlånad. I mitt kontrakt stod det att jag kunde byta från en klubb till en annan eftersom jag var utlånad från Malmö FF och då hörde Höllviken, min moderklubb, av sig. De spelade i division 2 men jag hoppade på det direkt. Jag kände att jag ville spela och motivationen var väl inte jättehög vid det tillfället. Egentligen var det det bästa både för Höllviken och för mig. 2015 var jag kvar i Höllviken när vi gick upp i division 1, så det var väl egentligen 2014 som var ett lite turbulent men samtidigt bra år för mig i slutändan.

På vilket sätt var det bra?
– Jag gick ju från att inte spela någonting till att spela varje match och fick även göra mål på det. Jag gick ner en division men upp en nivå i mitt spel. Jag fick visa på fyra, fem månader att jag kunde spela på en bra nivå.

Då var du väl ändå förhållandevis ny på din position som anfallare?
– När jag var yngre spelade jag en del ytter och anfallare, men sedan fick jag byta till mittback när jag kanske var i tolvårsåldern. Det var lite ovant så, men något man lärde sig under tidens gång. När jag var 13 bytte jag till ett lag som heter Husie och ligger lite utanför Rosengård. Då fortsatte jag på den inslagna vägen genom att spela innermitt, mittback och även ytterback, men det var framförallt i den centrala linjen som det kändes bäst.
– Därifrån gick det vidare till Malmö, och det var samma sak där: antingen spelade jag anfallare, mittback eller innermitt. Det var vilket som. Men så spelade vi en turnering i Danmark där vi inte hade så många anfallare och då fick jag spela det. Det gick så bra att jag blev utsedd till turneringens bäste spelare och sedan var det kanske lite svårt att gå tillbaka, haha.

Husie var din tredje klubb, redan som 13-åring. Var bytet en del av en satsning från din sida?
– När jag var tolv spelade jag i Höllviken, en bit utanför Malmö, och många där kände väl att fotbollen inte var något att satsa på. Sedan hade vi även mött Husie, för det ligger i samma region, och de hade en skön satsning. De hade krossat oss i våra matcher och var på samma nivå som MFF, men det kändes ändå som att sammanhållningen var bättre där. Jag och en vän till mig provtränade faktiskt i en vecka och tog oss in båda två.

Du var med andra ord rätt målmedveten redan vid så ung ålder?
– Jag kände väl att jag behövde något nytt för att ta mig längre än jag var just då. Jag behövde en ny omgivning där jag kunde spela med spelare som tänkte på samma sätt som jag gjorde, eller som till och med var ännu bättre. Det är ju då man utvecklas, och det gjorde jag absolut.
– Jag var i Husie i tre, fyra år så det är nästan den klubb jag varit längst i, haha. Men det var grymt – vi hade jättebra tränare, och trots att A-laget låg i division 5 så satsade vår årskull och mötte allsvenska lag i vår ålder och spelade en massa cuper. Det fanns andra bra årskullar där också, men vi stod ut lite.

I tonåren fick du också chansen att provspela med engelska Leicester. Hur kom det sig att du gavs den möjligheten?
– När jag var 15 så var vi väl tre stycken från Husie som var aktuella både för landslaget och Skånelaget. Det uppmärksammades lite runtom i Malmö. Sedan var det en agent som hade kommit i kontakt med en i mitt lag och han hade även sett mig spela. Han kontaktade mig och min pappa och kom hem till oss och sa att han ville representera mig. Det var en jäkligt skön, trevlig och stilig man. Han var dansk också, men det var inget problem för mig med tanke på att jag är från Skåne, haha.
– Så vi valde att gå ihop med honom och han sa att han hade bra kontakter i England. Han ville att jag skulle prova det. Det var inte så att Leicester hade kollat på mig, utan det var min agent som fixade det. Vi var tre som åkte över till England och var där i en vecka. Det var väldigt annorlunda jämfört med Sverige.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Jaså, hur så?
– Mentaliteten där borta. Jag kommer ihåg att vi gjorde första träning på eftermiddagen och det kom fram tre grabbar i laget som frågade: ”Jaha, vad har ni för position då?” Vi försökte säga vad vi var, men så märkte man att de spelade på samma position och då bara vände de sig om och visade att de skulle sätta dit en. Det var bara att bita i det sura äpplet. Jag fick en tackling det första som hände, när vi körde kvadraten, och då tänkte jag att jag ska ge samma mynt tillbaka. Sedan rörde de mig inte mer. Det var lite så: antingen äta eller ätas.

Det måste ändå ha gått bra sett till att du också fick möjligheten att gå över till Leicester så småningom?
– Det är något jag fortfarande kan tänka på, att det hade varit fräckt. Jag vet ju inte var jag hade varit idag i så fall. Men det här med provträningen var ju bara en kul grej egentligen, en erfarenhet. Jag tänkte inte mer på det. Problemet var att jag inte såg det som en stor grej och att det ändå gick såpass bra, för när de ville ha över mig två månader senare så skulle jag börja gymnasiet och hade redan bestämt vilka jag skulle söka till. ”Först ska göra det, sedan ska jag börja i det laget” och så vidare.
– Det här kom från ingenstans, att bli utlandsproffs i England, som alltid varit en dröm. Men jag kände just då att det inte var rätt steg. Jag var ju också mittback när jag var där och kände mig lite osäker på om jag ens ville vara det.

Förutsättningarna och möjligheterna i en större klubb – var det det som lockade dig med Malmö FF därefter?
– Ja, det kändes väl som att det var rätt tid att göra det bytet. Då var vi 16. Många hade slutat eller gått till andra lag så det kändes som att vårt lag bara blev sämre och sämre egentligen. Sedan kom ju MFF där och jag hade ju alltid hejat på dem, ända sedan jag var liten grabb. Det kändes som det naturliga valet: jag kunde gå på gymnasiet och träna med MFF efteråt när jag ville. Allt funkade bra.

Hur har det gått för de andra killarna som var där i Husie när ni var som bäst? Hur många har blivit något?
– Det är jag och en till, Lucas Hägg-Johansson som står i Kalmar. Han är också från 94-årskullen. De andra håller väl till på… ja, det är ingen som är högre upp än division 1 i alla fall, eller i division 1.

Kändes det lagom att komma till division 1-, eller 2-klubb efter MFF?
– Jag borde egentligen ha gått till division 2 från första början, för det var där jag kände att jag utvecklades som mest och fick spela seniorfotboll. Det var ett bra steg för mig. Jag hade kunnat spela ett år till i MFF som junior men det ville jag inte. Då gick jag till Lund i division 1 och det var väl ett lite stort steg just då.
– Jag tycker ju att många spelare stressar när de är i ung ålder och tror att de kan gå till Superettan eller division 1 bara för att de har varit i MFF. Då blir det ofta fel. Som i mitt fall – jag ville ju liksom sluta ett tag.

Var det så illa?
– Ja, jag fick inte spela någonting och lämnade ju MFF. Dit kunde jag inte komma tillbaka.

Berodde motivationsbristen på dina egna krav eller andras?
– Jag har aldrig tänkt på… Eller det är klart att jag har tänkt på vad andra tycker, men i det stora hela handlar det om vad jag själv vill och inte vill längre. Det var lite som att det stannade inom mig – ska jag lägga av eller inte? Jag tänker på fotboll hela tiden, det går ju inte en dag utan det, och min sambo kan tycka att det blir lite tjatigt ibland, men som tur är stöttar hon mig alltid till hundra procent och är så stolt över att jag kan livnära mig på något jag älskar. Så det är svårt att lägga av helt, även om det var tanken just då. Därför valde jag att ge det en chans och det blev ju bra till slut.

Det är mycket fotboll i ditt liv alltså?
– Ja, det kretsar nästan bara runt det. När jag spelade i Höllviken och Landskrona så hade jag studier vid sidan om, så då kunde jag koncentrera mig på två olika grejer samtidigt. Om inte det ena gick bra så hade jag det andra. Men nu när jag spelar på elitnivå så känner jag att jag inte kan ha något annat vid sidan om. Är det match på helgen och jag sitter i skolan på fredagen så snurrar det en massa tankar i skallen.

Kollar du mycket på fotboll?
– Lite både och. Efter varje match tittar jag, för vi har en hemsida där jag kan se matcherna direkt och få det ur en annan synvinkel. Det gör jag mycket och analyserar mig själv. Sedan tittar jag på fotboll allmänt – alltifrån Allsvenskan till Champions League, eller Europa League som det blev häromdagen. Jag tittar på vad de gör som jag inte gör. Jag såg Marseille mot Leipzig och en spelare som jag alltid tyckt om är Dmitri Payet. Han gjorde ett helt otroligt mål. Det är sånt som man önskar att man kunde göra själv.

Finns det andra spelare, förutom Payet, som du följer lite extra?
– När jag var yngre så var det (Alessandro) Del Piero. Han har varit en idol. Sedan har jag väl haft några favoritspelare under årens gång, men om jag skulle säga någon runt min position så… Nä, jag har ingen riktig favorit. Men jag gillar även att kolla på spelare i Allsvenskan som jag tycker på något sätt ger mycket mer till klubben och sina medspelare. Till exempel (Markus) Rosenberg. När han kom tillbaka och det första han gjorde var att vinna SM-guld och ta MFF till Champions League. Den känslan…

[sitat id=”2″ style=”full”/]

… skulle du kunna tänka dig att kopiera själv?
– Jag tror att många hatar, eller åtminstone ogillar, Rosenberg, för han är inte en typisk Svensson. Han påminner mycket om Zlatan, för de tänker lite utanför boxen och skiter i vad andra säger. De är internationella i sin spelstil, vilket gjort att de också har kommit utomlands.
– Nu när Rosenberg har kommit upp i ålder så ger han mer till laget än till sig själv. Han är en sjuk tillgång för MFF och kommer fortsätta vara det, så det blir tungt när han lägger av. Men visst är det den typen av spelare man önskar att man kan vara själv. En tongivande spelare.

När började du själv inse att du förmodligen skulle kunna livnära dig på fotbollen?
– Det måste ha varit 2016. Under det året tror jag att jag gjorde 32 mål – 17 i serien och sedan några utöver det. I nästan varje match jag spelade så gjorde jag mål. Det kändes som att det ändå måste vara ett tecken på något sätt. Och att vi slog ut MFF i Svenska Cupen, det var overkligt.

Ja, det måste ha varit en speciell känsla?
– Det kändes ju helt… Jag och min polare (Jonathan) Levi, som spelar i Rosenborg, taggade upp varandra redan före matchen. Det var egentligen bara en rolig match att spela – vi hade allt att vinna och de allt att förlora. Och så gör vi en sån jäkla bragdmatch att man efteråt knappt fattade vad som hade hänt. Såna matcher önskar man att man ska få spela hela tiden.

Vad var det som gjorde att du ville ta dig vidare till Falkenberg efter Landskrona?
– Det finns några anledningar till det, men den stora var väl att jag kände lite den här stressen, typ, att jag inte skulle kunna ta mig längre. Så kom Falkenberg och gav mig ett förslag och jag tog det nästan direkt för jag kände mig ganska klar med division 1.

Du var inte helt nöjd med starten under din första säsong i Falkenberg. Varför stämde det inte?
– Det är något jag grubblar på fortfarande. Det har ju mycket med självförtroende att göra – hela laget gick tungt under de första omgångarna och jag kände väl då att jag är en rätt känslig person. Det är någonting som jag försöker jobba med hela tiden, men när jag får en motgång så kanske jag tar det hårdare än någon annan skulle göra. När det väl går dåligt en match, så kanske det går dåligt i fem, sex.

Att det flutit på rätt bra i några säsonger, påverkade det också? Att det var din första motgång på ett bra tag?
– Eftersom det var en division som jag aldrig hade spelat i så tänkte jag att det kanske var meningen att jag inte skulle vara på den här nivån. Men jag visste ändå någonstans att jag var tvungen att kämpa på och till slut kom en liten vändning för mig. Sedan fick jag förtroende och bara jobbade vidare.

Vilket betyg skulle du ge din debutsäsong?
– Jag skulle säga att jag hoppades på mer, men det var helt ok. Jag känner att jag inte kom upp i en tillräckligt bra nivå för att känna mig tillfredsställd.

Då måste det ha varit ganska skönt att börja som du gjorde i år, med ett avgörande mål i premiären?
– Ja, och sedan att det var mot Landskrona var ju speciellt i sig.

Ja, hur kände du kring det?
– Jag tycker att Landskrona ska vara på den här nivån så det var roligt på det sättet. Nu spelar jag ju också i Falkenberg och försöker göra allt för att vi ska vinna matcher, men visst var det både positivt och lite surt på en och samma gång.

Firade du målet?
– Nä, det gjorde jag inte.

Om vi tittar på säsongsinledningen och då räknar in försäsongen – känns det som att allt har klaffat för er hittills?
– Vår försäsong var väldigt upp och ner. Jag skulle säga att vi är väldigt bra i andra halvlek mot bättre lag. När vi har mött division 1- och 2-lag så har vi släppt in dem onödigt i matcherna när vi skulle döda dem, precis som nu under de första matcherna i serien.
– Mot Landskrona var första halvlek inte bra, ändå lyckas vi leda med 1-0. Sedan fortsätter det i andra halvlek och blir bättre och till slut vinner vi. Det var lite samma sak mot AFC, som jag tycker är ett av de bästa lagen jag mött i Superettan. De spelar en väldigt fin fotboll. Jag tycker ändå inte att vi har varit så bra i de första matcherna, samtidigt kan jag inte klaga på att vi har nio poäng. Vi har mer att hämta, det tycker jag ändå är positivt.

Vad kan man förvänta sig av Falkenberg i år?
– Lite som förra året: att vi kör ända in i kaklet. Vi har en bra grupp och sammanhållning. Det är nästan ännu mer konkurrens på många positioner än vi hade förra året. Vi har trappat upp det några snäpp rent kvalitetsmässigt och kommer vara ännu bättre än förra året.

Ni kom fyra ifjol, så med det sagt…
– Ja, man ska väl inte säga för mycket. Det gäller att få en bra start, det är nästan en av de viktigaste grejerna om man ska kunna utmana i toppen. Vinner vi några matcher och fortsätter på det spår som vi gör så ser det fantastiskt bra ut. Men det är några lag som är svåra att tippa. Förra året visste man att några lag skulle vara med däruppe och konkurrera, och jag hade nog rätt om alla förutom Brommapojkarna. Men jag tror att vi kommer vara med och slåss om de platserna. Vi kommer vara med i toppen.

Och själv har du sagt att du vill nå tvåsiffrigt när det gäller mål?
– Exakt.

Är det målen som räknas när du bedömer om du gjort en bra match eller säsong?
– Ja, det är det som är lite dumt också. Vinner vi en match och jag inte gör mål så är det klart som fan att jag är besviken, samtidigt som jag är otroligt glad över att vi vunnit. Men jag känner ju att jag vill vara delaktig – och det kan man vara på olika sätt i en match, men jag vill vara den som gjort mål eller en viktig grej. Det är sånt jag försöker utveckla hela tiden. Det är lite den känslan jag hade i Landskrona också, att jag nästan varje match gjorde att vi vann. Den känslan är obeskrivlig, för då känner man sig som ”the king of fucking everything”.

Tror du att du hade kommit lika långt som mittback?
– Om jag ska vara ärlig så tror jag att jag hade kommit ännu längre som mittback. Faktiskt. Jag kände mig såpass trygg i den positionen. Det låter kanske konstigt, men jag tror verkligen att jag hade kunnat komma långt där.

Om det blir mittbacksbrist i Falkenberg – då är det med andra ord naturligt att dra ner dig?
– Haha, jag får nästan höra varje match att jag kan bli bättre försvarsmässigt, så jag tror att jag kanske hade behövt något år. Man tappar ju en del. Sist jag spelade mittback var för sju år sedan så man är lite ringrostig, men ibland när vi kör en-mot-en på träningarna så händer det att gubbarna inte kommer förbi.

Kanske läge att börja om i division 2 som mittback också?
– Haha, nä, det får bli division 1 direkt i så fall…

[faktaboks id=”1″/]