Veckans profil: ”Har mycket kvar att ge”

Han har gått miste om ett provspel i Kina, skadat sig framför ”Svennis” och kämpat med sitt humör. Men Östers målfarlige anfallare David Johansson blickar hellre framåt än bakåt.
– Jag är 31 och blir 32 i november men känner att jag har mycket kvar att ge, säger han i intervjuserien Veckans profil.

Hur är din och Sven-Göran Erikssons kontakt idag?
– Haha, den väl obefintlig får jag säga. Jag har ju kontakt med hans son, Johan, lite då och då men det är väl det närmaste man kommer.

Och det är ett tag sedan du var och tränade hos ”Svennis” i Notts County?
– Jag minns inte årtalet riktigt, men det stämmer att jag var över hos honom och hälsade på.

Det var 2009, när du spelade i IFK Åmål. Berätta lite om besöket!
– Det var ganska fräckt. Ja, i dagens läge kan jag ju vara lite ärlig, det var jag inte helt då. Jag satt faktiskt i bilen på väg till Tyskland och skulle inhandla bärs och ha inför sommaren, jag och några kompisar, då min dåvarande tränare Jonas Rehnberg ringde och sa att Svennis hade hört av sig till Åmål och ville att jag skulle provspela. Så där satt jag på båten, på väg till Burg, och sa att självklart åker jag. Jag packade mina skor, åkte dit och bodde i Nottingham.
– Jag kom till den här matchen som vi skulle göra och vi var tio spelare som alla skulle visa upp sig. Fick man bollen så höll man i den, och det är ju inte min starkaste sida – jag vill ha den framför mig. Det blev enmansshower istället. Jag fick ett läge där bollen gick stolpe ut. Men jag åkte också dit med en stukad fot och såklart, precis när andra halvlek började, fick jag ett skott på den och kunde inte stå alls. Så där låg jag med lindad fot framför Svennis. Vilket flyt…

Visst blev det väldigt många provspel överlag under de här åren när du spelade på lite lägre nivå?
– Ja, jag spelade ju också ganska mycket hockey på den här tiden och kombinerade det med fotbollen, samtidigt som jag jobbade som bilförsäljare i Åmål. Jag var nöjd med min situation och hade inte bråttom iväg. Jag drömde mig aldrig bort någonstans utan var där och gjorde det bästa av situationen. Men det var alltid klubbar som ringde – Oddevold, Åtvidaberg, Örgryte, FC Trollhättan, Ljungskile och sådär… Jag bara åkte runt och provspelade, men när det började bli aktuellt med avtal och sånt så blev det aldrig något och varför vet jag faktiskt inte. Det gick bra både i ”Åtvid” och ”ÖIS”, men det ville sig inte.
– Många gånger satt jag under kontrakt och Åmål ville inte släppa mig heller, för de hade också något på gång. Kanske ville de ha en slant för mig och därför stupade övergångarna. Det är många faktorer som spelar in, men det är klart att jag tänkt på det med tanke på att jag öste in mål och inte gjorde elitkarriär förrän jag var 26. Samtidigt var jag inte där när jag var yngre, utan tog många röda kort och var ganska aggressiv på planen.

Ja, apropå på det här med mål – jag räknade ut att du satte 109 mål i division 3 och 4 på fyra säsonger mellan 2009 och 2012. Det är ett hyfsat snitt…
– Ja, det är okej. Jag tror vi kom sexa eller sjua i division 4 – då gjorde jag ändå 38 mål men spelade bara 16 matcher, för jag var ju avstängd i varannan match. Det var verkligen så. Jag gjorde mycket dumma grejer. Vi som lag gjorde också många mål och jag dunkade väl dit de flesta. Det är klart att man trivdes med att vara lite ”local star”, haha.

Har du ända sedan du var liten varit en målskytt?
– Oh ja, alltid.

Även i hockey?
– Ja, även om jag på senare år blev back. Men det var alltid poäng och mål som gällde i alla sporter. Det var det man ville göra.

När började du inse att chansen till en elitkarriär var runt hörnet?
– Det var när Ljungskile ringde. Jag var i omklädningsrummet efter en hockeyträning och de undrade om jag kunde provträna. ”Okej”, sa jag. Jag var där och tränade och kände att jag behövde skärpa till mig. Jag visste ju att de hade varit och kollat på mig och tänkte att det verkligen var dags att försöka. Jag la skridskorna på hyllan, men provspelet blev bara längre och längre för jag jobbade ju som sagt som bilförsäljare och kunde inte komma loss till varje pass.
– När det hade gått tre, fyra veckor sa jag till Tor-Arne (Fredheim, tränaren) att nu behöver jag veta, annars blir jag kvar i Åmål. Dessutom pratade jag med Oddevold och Trollhättan också. Det behövde hända något. Då sa Tor-Arne: ”Ja, du får spela matchen mot Gauthiod”, som jag tror precis hade åkt ur ettan. Vi vann med 7-1 och jag gjorde två mål och fyra assists, så det var min bästa match någonsin. Efteråt sa Tor-Arne: ”Du, imorgon skriver vi på för två år.” Jag sa upp mig och kände att det var helt rätt läge. Tåget hade gått, men jag sprang ikapp det, haha.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Du gick från division 3 till Superettan. Hur var den första tiden?
– Det var kul. Jag har alltid varit jordnära och inte svävat iväg. Jag var 26 år och vuxen och visste hur det fungerade. Det är klart att det blev en grej i omklädningsrummet att jag var från trean – vi plockade ju in folk från Nya Zeeland och överallt, och det var spelare som hade landslagsmeriter. Men jag brukade skämta med dem och säga att jag kom från trean och att min kurva bara pekade uppåt, medan deras pekade nedåt, haha.
– Jag tog det med en klackspark och det har alltid varit ett bra klimat i de klubbar jag har varit. Jag fick ju vara superinhoppare och redan under försäsongen gjorde jag många mål. På så sätt fick jag mer respekt från lagkamraterna också och första året startade jag tolv matcher och gjorde inhopp i 18, så jag fick speltid i alla matcher och vann den interna skytteligan. Det var en jäkla boost.

Etablerade du dig mer året efter i Ljungskile?
– Jo, det gjorde jag ju. Men Tor-Arne gillade att ha mig som superinhoppare så jag startade bara 18 matcher och gjorde 14 mål. Han kunde bänka mig tre, fyra matcher från ingenstans så jag fick verkligen kämpa för att vara med. När kvalet kom var jag också bänkad och fick hoppa in, men jag var så överladdad att jag fick rött kort. Då var det fem dagar kvar på mitt kontrakt. Efter det fick jag en lårkaka och skulle spela fotbollstennis dagen efter med en kompis från Åmål.
– Det var bara två dagar kvar på mitt kontrakt. ”Vi skiter i det”, sa han, men jag insisterade om att förloraren skulle betala kaffet och stod där framme vid nätet. I det läget hade jag hur många provspel på gång som helst – till och med ett i Kina. Men så går bollen över till mig, det står 10-10 och jag trampar snett, varpå knät säger ”knak”. Den ångesten… den var inte rolig. Menisken gick så det var bara att ställa in alla provspel.

Det känns som du tar det mesta som händer med en klackspark. Gjorde du det även då eller grävde du ner dig?
– Just då mådde jag dåligt för jag hade ju jättemycket på gång. Det var många norska klubbar på plats och på den tiden hade jag ju en agent så jag fick veta allt. De här klubbarna undrade varför jag satt på bänken i kvalet, men så kom jag in och fick rött kort och visade mig från den sidan igen. Det blev ett dumt avslut. Menisken var ju skadad på ett ”bra” sätt, inom citationstecken, men läkaren bedömde att det var på bättre på sikt att sy fast den så det tog ett halvår att bli frisk och jag missade hela försäsongen. Då var det mycket tack och hej.
– Men så ringde Mjöndalen i Tippeligan och ville ha mig. Allt var klart och jag skulle dit på tisdagen och fick säga nej till alla andra klubbar. På måndagen fick jag ett mejl där de sa att de inte vågade chansa. Då blev jag knäckt igen och tänkte att jag skiter i detta. Ekonomiskt blev jag ju erbjuden jättejättebra pengar för den nivån i Norge, men jag sket i allt sånt och gick på magkänsla – jag kom väldigt bra överens med Jörgen Wålemark i Varberg och när han ringde och ville ge mig chansen trots skadan så blev det så. Den historien är ganska intressant och visst kan man ångra fotbollstennisen, men jag var sån och skulle hålla igång hela tiden. Jag kunde aldrig sitta i soffan och ta det lugnt.

Lärde du dig något av det där?
– Jag är ganska aktiv fortfarande, men såna grejer tar man det lugnt med när man blir äldre. Fotbollen är min prio och mitt jobb, jag måste vara redo för det. Jag är 31 och blir 32 i november men känner att jag har mycket kvar att ge – jag är ju snabb och stark, det är fortfarande mitt signum. Jag vill bevisa att jag håller för att ta nästa steg tillsammans med Öster. Här ska jag sätta kronan på min karriär.

Du gjorde två mål redan i din debut när du lånades in från GAIS till Öster. Var det en kärlekshistoria från start?
– Jag kom från ett tufft halvår i GAIS med mycket bänk och hade mer att ge. Det blev klockrent från första dagen. Jag gick rakt in i laget och spelade någon träningsmatch mot ett division 3-lag där jag gjorde mål, och sedan mötte vi ett division 5- eller 6-lag i en jippomatch och då gjorde jag fyra. Sedan rullade det bara på. Det kändes som en jäkla revansch.

Men det kan inte ha varit lätt att, i det skedet av karriären, ta steget ner till ettan?
– Jag skulle till Ljungskile på lån, det var mer eller mindre klart när Öster ringde. Men jag blev så jäkla intresserad – jag hade inte varit i Växjö innan och i sista sekunden ändrade jag mig och valde Öster, trots att det fanns flera alternativ i Superettan. Jag tänkte att jag chansar: ”Om jag går ner nu och floppar så är det kört, men om jag gör succé så kommer jag tillbaka.” Den chansningen föll ju väl ut.

När du kom till Öster så sa du, lite skämtsamt, att Denis Velics långpassningar var en dragande faktor. Hur är det nu när han har slutat?
– Ja, han har ju tyvärr slutat, men det var fantastiskt när vi spelade ihop. Han frispelade mig ofta och i hans sista framträdande på elitnivå så slog han en assist till mig så att jag vann den interna skytteligan. Det var lite kännetecknande för samspelet vi hade. Han lyfte fram många bollar och satte mig i löpningar.
– Vi har kanske inte den spelartypen idag, men det finns många andra fantastiska spelare som är lite piggare i löpningarna än Denis var mot slutet, haha. Att ha den blicken är ju få förunnat och jag säger till honom ofta att han slutade alldeles för tidigt. Vi får se om det blir en comeback, haha.

När du kom till Öster så beskrev du dig även som en ”ren och skär djupledsspelare”. Är det så det har sett ut?
– Ja, det får jag väl säga. Själv tycker jag att jag har blivit bättre på det felvända spelet och att jag behandlar bollen bättre på äldre dagar, men i grund och botten älskar jag att få den i djupled. Jag är som sagt fortfarande snabb och vill komma in bakom backlinjen, då ska det vara kört för dem. Men frilägen ska sitta också och där har jag haft lite stolpe ut de senaste matcherna.

Det här med ”älgen från Åmål”…
– Ja, det här för jävla roligt.

Det är ett smeknamn du gillar?
– Ja, det tycker jag är klockrent. De håller på så att jag skrattar ibland, det är så komiskt. Men det är lite så jag ser på mig själv också – när jag tittar på videorna efteråt hur jag springer så ser det så jävla roligt ut!

Det finns några elitspelande dalslänningar. Är du den mest framstående?
– Haha, jag vet vad du försöker komma till, men (Robin) Jansson har gjort det fantastiskt i AIK och haft lite samma typ av kometkarriär som jag haft nästan. Så vi är ju ett par dalslänningar – jag, Sebastian (Eriksson), Egzon (Binaku) i Malmö… Det börjar bli ett gäng och det är härligt att se. Egzon har jag kontakt med dagligen och det är kul att det går bra. Det här visar ju att det finns bra fotbollsspelare även i mindre samhällen och det gäller bara att ha lite flyt, som i Robins fall. Jag har alltid vetat att han är en fantastiskt bra fotbollsspelare. Vi kommer få se mer av Dalsland i fotbolls-Sverige.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Är du en dalslandspatriot?
– Klart jag är, men när det gäller Åmål i synnerhet då. Jag gillar Åmål och försöker vara där så mycket jag kan, även om jag inte varit hemma sedan i julas. Det är lite tråkigt. Samtidigt trivs jag härnere och har sambon och våra två barn, men släkt och vänner finns i Åmål och det är en bit. Jag hade några vänner över här nyligen och de sa att det var sista gången som de körde den här jäkla vägen fem, sex timmar i bilen, haha.

Du berättade för mig före intervjun att du börjat jobba igen. Vad är det du gör?
– Jag är instruktör på fotbollsgymnasiet här på förmiddagarna, så jag har någon lektion per dag. Sedan är jag faktiskt assisterande tränare i vårt U17-lag, som spelar i division 1. Jag ligger på 14 till 16 pass per vecka med fotbollen, och sedan försöker jag klämma in ett extra egetpass också ibland.

Är tränaryrket något du skulle kunna tänka dig att satsa på?
– Jag tror det. När de ville ha med mig i U17 och även på skolan, eftersom Öster bedriver den verksamheten, så kände jag snabbt att jag ville hoppa på det. Vi har ett avtal att jag ska vara med och assistera så länge som det inte krockar med A-laget. Jag hinner vara med en hel del och det är fantastiskt kul. Det är ju ett lite annorlunda fotbollstänk med ungdomsfotboll – här handlar det om utbildning, men vi i A-laget ska egentligen bara vinna. Det är klart att vi ska etablera ett spel också, men jag tänker ändå att det är annorlunda med ungdomar. Man får tänka sig för lite, men det är skitkul att se dem utvecklas.

Du pratade lite om årets säsong förut och att det inte riktigt studsat din väg. Är det så det känns?
– Både ja och nej. Det har gått sju omgångar och jag har spelat sju 90-minutersmatcher – det har inte hänt under min karriär att jag spelat så många på rad och jag har ett otroligt förtroende från Christian (Järdler, Östertränaren). Jag måste bevisa att jag är värd det. Hittills har jag gjort två-plus-ett i år och det är lite i underkant om man ser till där jag vill vara. Samtidigt har vi börjat lite halvknackigt som lag och fått lite mer ordning på det i de sista tre, fyra matcherna. Vi har något på gång, ett jättebra fotbollslag och en härlig miljö med all historia som Öster har, plus en inomhushall och jättefina planer. Det är kul att vara härnere och vara med på Östers resa.

Vad är det som inte riktigt klaffat helt och hållet för er som lag?
– I den här serien byter många lag ut en del spelare och några har hittat rätt tidigare än andra. Det ser man på tabelläget också. Vi har ändrat vårt spelsätt med Christian och det håller vi fortfarande på att försöka lära oss. När det funkar så är vi fantastiskt skickliga, men ibland faller vi ur och gör enkla misstag.
– I den här serien blir man straffad då – det säger pang och står 0-1 och man har en extrem uppförsbacke. I de matcher vi vunnit så har vi tagit ledningen och hållit den. Vi har riktigt bra fotbollsspelare och jag tror på Christian och Denis och jag är helt övertygad om att vi har något bra på gång. Nu har vi också hållit nollan två matcher i rad så det är upp till mig och mina offensiva kollegor att trycka in fler bollar.

Vad kan man ha för förväntningar på Öster i år?
– Förra året, som debutanter med (Thomas) Askebrand som tränare, var helt fantastiskt. Vi var ett otroligt kollektiv som slet och kämpade för varandra. Vi sålde ju flera spelare till andra klubbar och det är väl ett bevis på att vi hade ett otroligt starkt lag. Öster har ju som långsiktig målsättning att vara i Allsvenskan 2020 och det är rätt snart, så det är klart att det blir lite press. Men det är inte kört efter sju omgångar, utan det återstår 23 och om vi får ordning på detta så är vi med och smyger i bakgrunden. Samtidigt är det ju inte så att man lägger ner Öster om vi inte går upp i år.
– Vi kommer jobba på och alla vet att Christian är en långsiktig lösning eftersom han skrivit på för tre år. Han har tagit hit spelare som han tror på och fått börja bygga upp det som han vill ha det. Inom en snar framtid kommer Öster vara uppe och spela allsvensk fotboll, men man får bara ha lite tålamod.

[faktaboks id=”1″/]